Tidens gång …

För tio år sedan blev vi familjehem. Vi fick vårt tredje barn. Som kom in som nummer tre i skaran, men som är äldst i levnadsår. Mina biologiska tjejer var då 3 och 6 år gamla. Vi levde i en liten bubbla av trygghet, i ett hus i Dalarnas djupaste skogar. Barnen var fortfarande små, dvs vi hade ganska små bekymmer. När telefonen ringde och vi fick frågan om vi kunde ta emot en 14-årig tjej så tänkte jag kort … ”Hur svårt kan det va?” och vi beslöt att svara Ja. ”OK, då kommer hon på eftermiddagen idag” … löd svaret i luren.

Det är i år 10 år sedan. Tio utmanande, känslomässiga och turbulenta år, men också otroligt lärorika och kärleksfulla. Där vi har gått igenom glädje och sorg, alla i familjen, på olika sätt och vid olika tidpunkter. Jag har fått fundera på och göra upp med tankar kring biologiska vs. icke biologiska barn, anknytningsband och ”Vad är en familj?”. På samma sätt som jag funderade om man kunde älska barn nummer två lika mycket som barn nummer ett, när jag blev gravid igen. På samma sätt funderade jag över om man kan älska ett icke biologiskt barn lika mycket som ett biologiskt … och svaret i mig är JA <3. JA, självklart räcker Kärleken för alla barn, och självklart går familjebegreppet över blodsband. För mig.

Den här fantastiska tjejen som kom in som en storm i vårt liv för tio år sedan är idag en vuxen, förståndig och kärleksfull kvinna. Hon har skapat sig det liv hon vill leva, i storstan. Idag tar ”mina” småtjejer tåget för att växla ut sin julklapp, en helg med bästa storasystern i storstan.

Tiden har sin gång och ibland är det skönt att blicka bakåt en stund, i tacksamhet över allt jag har i livet, allt som varit i livet och se det genom Kärlekens glasögon. Den relation jag idag har med den här tjejen/kvinnan är inte alls självklar, den ”behöver” inte finnas. Uppdraget är slutfört. Hon har fått vad hon behövde. Men ändå så finns det band, inte alls självklart skapade via navelsträngen, utan något fint som vi tillsammans byggt genom åren, genom glädje och sorg i det som kallas Livet. Något som vi båda vill behålla och som nu visar sig i nya möjligheter, i en ny tid.

För mig var det stort, när jag blev nerbjuden till Stockholm, fick sova i bäddad soffa och bli utbjuden på middag av den här fantastiska själen, som valt att stanna i mitt liv en stund till. Som generöst fortfarande bjuder in oss i sitt liv. Tiden har sin gång och det här kunde jag inte ana den där dagen för tio år sedan … när jag stilla tänkte: ”hur svårt kan det va?” … Det var förstås inte alltid lätt men idag när jag skickade iväg barnen växte sig en känsla väldigt stark i mitt bröst … av ren Kärlek och Tacksamhet över Allt. Som. Är.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *