Tills Livet skiljer oss åt …

Bild av Kirk Fisher från Pixabay.

This is a Tribute till min ex-man och mig själv. För att vi gör det så jäkla bra, tycker jag. Att vi skilt oss. Separerat. Transformerat. Till något Nytt. Inte Att vi gjort det, utan Hur. Hur vi levde innan, under och efter vårt äktenskap …

Tills Livet skiljer oss åt …

… det var det vi lovade varandra den dagen vi gifte oss. Nyårsafton 2004, precis när tsunamin gått och slukat en massa människoliv. Precis innan vårt första barn skulle födas och jag var stortjock, och vacker i en djupröd klänning. Vi ville inte gifta oss på premissen Tills Döden skiljer oss åt, utan tills Livet skiljer oss åt. Vi diskuterade det med prästen, men Så gör man bara inte! Utan i kyrkan, under ceremonin fick vi förstås säga Döden istället för livet, men intentionen var att Älska varandra och vara i ett äktenskap, i frihet, så länge det kändes som det rätta.

17 år tillsammans

För mig kändes det rätt, länge. Vi var tillsammans i 17 år, varav 15 år som gifta. Vi har upplevt mycket tillsammans. Arbeten och utbildningar. Anställda och drivit eget, både ihop och enskilt. Tre egna barn och levt som familjehem med andras barn i vårt hem. 5 flyttar till olika boendetyper; lägenhet, radhus, kollektiv, hus. Resor, backpackat med småbarn och mig på kryckor, charter, weekendresor, inre resor och yttre äventyr. Vi har levt med sjukdom och trasig kropp. Vi har stöttat varandra, velat varandra väl och drivits av personlig utveckling. Vårt stora livssyfte, som jag ser det, var att dela den del av Livsresan som består av att bilda familj, skaffa barn. Jag har alltid drömt om en stor, lycklig, familj. När tredje barnet kom var liksom drömmen uppfylld. Eller i alla fall skapad, rent fysiskt. Det kanske låter hemskt, självklart finns ju barnen och familjen fortfarande. Nu hade jag min stora familj, men lycklig? Var vi lyckliga? Var JAG lycklig? Livet går ju i olika faser och för mig var det här ett abrupt slut på en långvarig dröm som nu gått i uppfyllelse. Att skapa en stor familj. I samband med den sista graviditeten fyllde jag också 40. Kanske en typ av livskris, hur som helst så ledde den mig in på en annan väg … Min Väg.

Jag hade vandrat i många år med drömmen om familj. Levt på liksom. Provat olika saker. Kämpat i motgång ibland och simmat nedströms ibland. Jag hade sedan 20-årsåldern både närt drömmen om barn och familj OCH tampats med en sjukdom som bitvis krävde medicinering – vilket innebar fosterskador. Så i 20 år hade jag fattat beslut rörande Min Kropp utifrån min starka längtan efter barn. Jag hade lånat ut min kropp till att ge liv och föda tre fantastiska barn. NU var tiden min. Dags att ta tillbaka min kropp. Att Leva Mitt Liv, att skapa och ge liv åt nya drömmar.

Processen fick ta tid

I två år gick jag och väntade. Väntade in mig själv, mina tankar och känslor. Pratade med min ex-man om vårt liv och vår situation. En annan man hade klampat in i mitt liv, som en vän, och tryckt på en herrans massa knappar i mig som gjorde att jag började ana och förstå. Något nytt är på väg. Två år gick med många tårar och en herrans massa rädslor som skulle få plats, komma upp och omfamnas. Jag väntade på att VI – jag och min ex-man tillsammans – skulle komma fram till ett beslut om att det bästa vore att skiljas. Tills jag en dag såg det tydligt. Att det var Mitt beslut. Jag behövde fatta ett eget beslut. Tiden var över för oss, där vi var vana att tillsammans fatta stora beslut. Jag. Ville. Skiljas.

Från det beslutet tog själva separationsprocessen lite mer än ett år. Att skriva på skilsmässopappren och ha betänketid. Att sälja stora huset på 7 RoK, sälja och rensa grejer. Släppa stora familjebilen. Dela på bohag. Besluta var alla ville bo. Jag ville verkligen uppfylla min dröm om att bo i Falun, äldsta dottern ville följa med. Ex-mannen valde att stanna kvar, de två yngsta döttrarna med honom. Att släppa och dela på vårt gemensamma aktiebolag. Namnbyte. Nya adresser, telefonnummer och mailadresser, bankkort, körkort, pass … Allt guidat när det skulle ske, i rätt tid, för att bibehålla balansen. För att vi alla skulle vara redo att göra processen i Respekt, Kärlek och Ärlighet. Att fortsätta samtala öppet och ärligt, i allt som skedde. Att slippa vara otrogen, varken mot varandra eller mot oss själva. Att kunna lägga upp hela alltet på bordet och tillsammans ära och vörda det fina vi haft och måna om att fortsätta skapa fint tillsammans, även om det skulle komma att se annorlunda ut.

Livet efteråt

I skrivande stund har det nu gått 1,5 år sedan mitt beslut om att Jag vill skiljas. Att jag ville skilja mig från min ex-man hade inte på något sätt med honom att göra. Jag ville skilja mig från en del av mig som inte längre var sann. Del del av mig som sökte bekräftelse och trygghet utifrån. Som fick trygghet från min ex-man. Som drömt om att få gifta mig, där ringarna var något slags bevis, för att visa omvärlden, att jag mådde bra. Hade en man. Barn. Jobb. Hus. Jag var någon. Allt det där behövdes inte längre i den jag blivit. Nu startade en annan resa. Att vandra Mitt Liv i Sanning utifrån Hjärtat. Inte hjärnan. Att möte djupare delar av mig själv och utforska högre livsupplevelser. Jag har sedan beslutet valt att skala av. Släppa taget om, tänka nytt, känna efter, stanna upp, möta, vänta och gå på guidade impulser. Jag äger nästan ingenting, har inga skulder och mår inte som en prinsessa varje dag … kämpar vissa dagar med mina tankar och visst har jag ifrågasatt flera gånger under resans gång om jag helt är ute och cyklar. Men landar i att jag Gör mitt bästa, varje dag och att jag vandrar på Min Väg … på god väg att utforska nästa del av Livets resa, på väg att vända blad och börja skriva på ytterligare en livsberättelse … som handlar om att välja Kärlek över Rädsla, att vandra i Sanning och lyssna på Hjärtat.

Kärlek, Ärlighet & Tacksamhet

Jag är så tacksam för alla år jag fick tillsammans med min ex-man. Och jag är stolt över hur vi levde tillsammans. I total ärlighet, så ärliga vi förmådde att vara i oss själva, så ärliga kunde vi vara mot varandra. Burna av en stark förmåga att kommunicera. Respekt och ödmjukhet. Vi kompletterade varandra. Jag pushade till förändring, fick impulser och drog oss framåt. Han bromsade så vi hamnade i rätt tajming, ankrade och balanserade. Skapade trygghet och balans. Vi blev hela tillsammans, som en enhet. Nu är tid för att vara Complete i Sig Själv. Och leva i en relation till sig själv och till en partner som är baserad på den tid vi lever i nu. Jag är fullkomlig. Min partner är fullkomlig. Vi väljer att vandra tillsammans, bredvid varandra för att vi vill, inte för att vi behöver den andre för att känna oss fulfilled. Jag älskade min ex-man under vår relation, jag älskar honom för den han är nu och det var Kärlek till honom och mig själv som gjorde att jag valde att ta steget. För att det var inte Kärlek att fortsätta tillsammans i det läge jag befann mig.

Ordet Skilsmässa och Kyrkan

Det finns inte rätt eller fel. Det finns inga perfekta människor eller skilsmässor. Jag är glad och tacksam över den resa vi gjorde tillsammans. Alla gör vi så gott vi kan, tror jag, i den givna situationen. Jag vill med det här inlägget lyfta den tunga, gråa känslan som ligger över ordet Skilsmässa. Som något tragiskt, tungt som osar misslyckande. Jag är själv ”skilsmässobarn” och har sett det som nåt slags trauma. Men är det verkligen Sant? Idag har jag två fantastiska föräldrar som är vänner och kan fira jular och födelsedagar tillsammans. Jag har lärt mig livets läxor tack vare dem och det. När jag berättade för människor att vi skilt oss möttes jag ofta av kommentarer som ”Nej, va synd!”, och liknande. Men jag håller inte med om det. Det hade varit synd att stanna, när det var som det var. Synd, vad betyder det ordet egentligen? Nu blev jag tvungen att Googla … Den första beskrivningen jag får upp är att ”Missa målet som när man skjuter en pil och missar måltavlan” … Det hade alltså varit Synd att stanna eftersom jag då Missat målet att leva i äktenskap tills Livet skiljer oss åt … I Frihet. Hmmm … Ord är intressanta och mäktiga. Nej jag tycker inte det är Synd att jag skilt mig. För mig var det helt enkelt det bästa. Jag behövde dessutom gå ur kyrkan för att frigöra mig ytterligare. Det kändes inte längre rätt att vara bunden i ett kontrakt via kyrkans sakrament. Allt har sin tid. Vi utvecklas. Lär oss av Livet och går vidare.

Jag har gjort en skilsmässa med osanna delar av mig själv och med kyrkan, separerat från pålagda, gamla sanningar om mig själv och vem jag är, transformerat mig själv och mina relationer i Sanningens Eld, buren av Kärlek. Jag och min ex-man har gjort en skilsmässa så till vida att vi upplöst vårt äktenskap, vi har separerat genom att vi nu bor på olika ställen och vi har transformerat vår Kärleksrelation till en Vänskaplig Föräldrarelation – Men har vi misslyckats? Absolut inte!

Tack ❤️

Vi älskade. Vi Vågade. Vi Vandrade tillsammans på en väg, så länge det kändes rätt. Kärleken bär oss vidare i Livet. Mot nya mål, på nya vägar. Jag behövde göra upp med, och skilja mig ifrån, min egen bild av mig själv. För att sedan omfamna hela mig, staka ut vägen, ställa in kompassen och vandra vidare … som den nomad jag är. ❤️

Comments

  1. Tack för din fina ärliga och kärleksfull berättelse. Känner så igen mig i det du skriver just nu och är i precis samma process- att skiljas från äktenskapets kontrakt när det inte fyller sin funktion längre- utan tynger och låser oss till något som inte är. Att leta sig fram till sin inre sanning, att välja kärlek både till sig själv och de runt omkring och att ta stegen bort från rädsla som håller en fången i otidsenliga system.
    Jag hoppas att vi ska kunna vandra transformationsvägen tillsammans. Just idag verkar det inte så- smärtan är fortfarande för stor för att vi ska kunna stödja varandra. Varm kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *