Frihet

Ansvar

I många år kände jag mig tyngd av ansvar. Att som storasyster i en skilsmässa med ett samhälle som kräver att föräldrar jobbar heltid få rycka in som extramamma. Hjälpa till med matlagning, tvätt och barnpassning. Inget fel i det i sig. Storyn blev att jag också själv tog på mig det ansvaret. Axlade. Kämpade. Med att hålla höga betyg, prestera mig genom livet … med utebliven Glädje som resultat. För mig. Uppfostrad under parollen: ”Frihet under ansvar”. Att Svara An på de förväntningar som kom utifrån och på den respons jag fick, tex bekräftelse i form av ord som: ”Vad duktig du är”. Ingel fel på komplimanger men för mig blev det ett sätt att hantera livet. Att få bekräftelse och jag värderade mig själv utifrån andras kommentarer.

Idag har begreppet fått en bredare vinkling. Ansvar handlar för mig om ansvaret att vara sann mot mig själv, att uppfylla mina drömmar, att ta 100 procent ansvar för Mitt Liv. På ett sätt som kommer inifrån mig och sedan manifesteras utåt i mitt liv. Att Svara An på saker som kommer i min väg under Livets gång och agera i linje med min inre kompass.

Vi alla har en inre kompass som är tänkt att guida oss genom livet. Som det är idag ställer vi in GPSen och bara kör. Gör som andra gör. Gör ”som vi ska”, tex jobba heltid, äga hus och bilar, resa utomlands, lämna våra barn till förskola och skola. Det är klart att det i sig inte är något fel OM det är vad din inre kompass säger. Det är väl fint med GPS, så vi kan slappna av under körningen, OM GPSen är inställd på rätt destination?

Jag har fullkomligt struntat i min inre kompass under många år. Visste ens att jag hade en … tills jag satt där i soffan med mitt första barn och ammade. Och det slog mig med full kraft – Shit, jag lever inte Mitt Liv! Det är idag 15 år sedan … och resan för att kalibrera min inre kompass – min GPS pågår ständigt. Ett är då säkert … jag blir mer och mer Fri genom att Svara An på just Mitt Liv. Hur JAG vill leva just mitt liv, de futtiga år vi har på den här planeten. För det är väl ändå så att vi är här för att Leva livet? Uppleva Livet? För inte kan det väl vara så att vi är här för att Överleva?

Idag lever jag Min Sanning, så som jag känner den, så gott det går. Är sann i mina beslut, är modig och göra sånt som inte andra gör, vågar förändra, vågar prova och backa tillbaka, ger mig själv utrymme att ständigt kalibrera min GPS – min inre kompass. Det krävs ett avskalande av sånt jag fått med mig hittills i livet. Och det krävs tid och utrymme att lyssna på mig själv. Vilket jag får när jag inte springer runt i ekorrhjulet utan reflektion. Idag fungerar det så att jag får en impuls om något. Som tex att skriva ett blogginlägg om Ansvar. Jag svarar an på det och antingen 1) skriver ett blogginlägg eller 2) skriver inte ett blogginlägg. Valen har olika konsekvenser och väcker olika respons i mig. Inget är RÄTT eller FEL. Det bara ÄR. Jag lär mig längs med vägen. Och jag får respons på mina val och handlingar från omvärlden, från Universum och från medmänniskor.

Jag har ett speciellt förhållande till min älskade lilla bil, Lilla Blå. Det är en Renault Modus – 06 som är helt turkos. I love it! Den har kommunicerat med mig sedan jag köpte den i höstas. Tex fick jag punktering på vänster framdäck (och ironiskt nog samtidigt punka på cykeln också). Det tolkade jag som ett tydligt tecken på att jag just nu inte tar mig i fram i livet på det sätt jag vill. Jag tappar luft/kraft, står inte i min feminina kraft och blir därmed fast i stagnation. Jag behöver backa, lyssna inåt och eventuellt korrigera eller få tag i en insikt. Sedan lyser varningslamporna lite då och då. I höstas fick jag åka in och byta en tändspole. Jag var inte i synk med mitt flöde i livet och gjorde inte det jag brinner för. Sedan dess sa mekanikern att ”de här är tvillingar så du kommer att behöva byta de andra tre inom kort”. Sedan dess har jag gjort två stora genombrott i att säga JA till möjligheter. Dvs startat min inre Eld och lever mer passionerat. Båda gångerna hade varningslampan lyst ett tag och precis när jag gjorde genombrottsJAet … så slutar den lysa. Båda gångerna! Visst är det en tolkning. Men för mig ger det en känsla av att var omhändertagen av en kraft större än mig själv. Som jag kan vila i. Häromdagen slutade min GPS plötsligt fungera på telefonen när jag skulle på ett möte. Det gick väldigt bra ändå att hitta dit, bara jag stannade, stillade mig och tänkte nytt. Jag fick helt enkelt börja lita på mig själv ännu mera. På min inre kompass och GPS, kalibrera kursen. Nu fungerar den igen …

För mig är allt i livet en spegling av mitt inre. Så när jag skapar mitt flöde och har min inre eld igång … då flyter livet på fint. När jag missar att lyssna eller gör saker ”för att man borde”, eller tar beslut baserat på rädsla så kan ibland, bilar, cyklar, telefoner mm tydligt visa upp det för mig. Det kommer inifrån oss, kraften, riktningen. Sedan sprider den sig utåt via kläder och fysiska ting, bilar, boende och arbete … När man börjar leva inifrån och ut så är det inte heeeeelt givet att man följer det spår som många andra går … vilket är en befrielse och samtidigt en utmanande väg att vandra.

Tack kära föräldrar för att ni tidigt lärde mig ”Frihet under ansvar”. Då var det med en allvarsam underton att jag var Fri att utforska, lära och testa så länge jag skötte mig och höll min inom lagar, ramar och regler. Tack vare att jag fick vara i det kan jag idag leva i Frihet och Svara An på Mitt Liv. Ta 100 % Ansvar även om det innebär att bryta normer, lagar och regler …

Tagged , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *