Barnen …

Barnen. Våra barn. Finns det något som triggar mer Kärlek, Oro, Rädsla eller Utveckling? Det finns inga som kan trycka på knappar som dom kan, barnen. Våra ögonstenar. Vårt allt. Men ändå så är jag inte bara mamma. Jag är en kvinna, en egen individ med behov och önskningar om Mitt Liv. När jag fick mitt första barn satt jag i soffan och ammade och insåg – shit, jag lever inte mitt liv! Jag springer runt i ekorrhjulet och lever som man ska med man, barn, villa, bil och heltidsjobb. Dessa funderingar resulterade i att vi sålde allt vi hade och gav oss ut på resa. 6 månader i Centralamerika. Jag, min dåvarande man och vår dotter på 9 månader. Med tre väskor och mig på kryckor. Vilket äventyr! Vi var ständigt på väg, äventyrare på jakt efter sanningen i oss själva. Vilka var vi nu? Som föräldrar? Vad ville vi nu med vårt gemensamma liv? Hur ville vi leva? Det var första barnet som triggade igång resan in mot cirkelns mitt … In. I. Mig. Själv. En resa som fortsätter än idag, 15 år senare …

Dessa 6 månader på resande fot gav oss minnen för livet och resulterade i att jag publicerade min första bok, Lilla blå på äventyr i Varma landet. Den kom som en blixt från en klar himmel en natt under ett myggnät i Costa Rica. Helt underbart att skapa på ren lust och OJ! vad mycket hjälp jag fick från Universum! Det kom helt rätt personer i min väg så boken tog bara några månader på sig från idé till färdig produkt, ute på marknaden i 1000 ex. Då startade jag också mitt första företag. Den här dottern har kommit med kärleksfulla utmaningar sedan dess, mest triggning kommer i frågan om skola och skolplikt, fast det är ett eget inlägg …

Efter resan tillbringade vi tre år med att jobba deltid, driva företag, vara kreativa, flytta till kollektiv … och födde barn nummer två. Hon kom med buller och bång och tryckte på nya knappar i mig. Då var det dags igen … sälja mycket saker, ta med oss det vi älskade och bege oss till skogen. Flytta till Lugnet. Från storstan med 75 000 invånare … till en by mitt i tallskog och vargrevir med 30 permanentboende … Där hade vi fem år av att möta oss själva ännu mer på djupet, eftersom det inte fanns något att fly till. Inga affärer, ett café med begränsade öppettider … och skog, skog och åter skog … en del grannar och TYSTNAD … Så tyst att det ibland gjorde ont i öronen. En del besökare stod inte ut i längden att vara i denna miljö. Hur som helst så främjade det kreativa tankar och att våga prova nytt …

Här började vi att vara familjehem, så barn nummer tre kom på det viset. Icke biologisk, men ändå tillhörande familjen och en given plats i hjärtat. Hon var 14 när hon kom, och då var våra döttrar 3 & 6 år … jag minns att jag tänkte … 14 – hur svårt kan det va?! Ujujuj, det var INTE en dans på rosor, men OJ! så mycket hon lärde mig om mig själv och om livet. Idag är jag så tacksam för dess år … med både glädje och sorg, skratt, gråt och tokutbrott … Hon lärde mig om gränssättning, jag behövde verkligen växa som vuxen för att kunna möte hennes energi och kraft. Jag fick lära mig att stå kvar, djupt rotad, även när det stormar av bara sjuttsingen … och idag kommer belöningen. 9 år senare, när jag får åka och hälsa på henne med pojkvän i storstan, sova på nybäddad soffa och få maten serverad. Att få höra henne drömma om livet och berätta om sin vardag. Att få ynnesten att planera resor och att få finnas kvar i hennes liv … fast jag inte är hennes ”riktiga mamma” … vad är en ”riktig” mamma förresten? Det kan man ju också orda ikring … Jag är en mamma med fyra döttrar, en av mina döttrar har tre mammor … ja? Så är det. <3

Till sist kom biologiska barnet nummer tre. Vi hade sedan länge släppt taget om att det skulle komma fler barn och vi hade precis tackat ja till att ta emot en spädbarnsplacering som familjehem. Ett åtagande som föranlett en hel del diskussioner, rädslor och känslor. Men nu satt vi där och skulle börja slussa in en grabb som var några månader gammal … med start veckan efter … DÅ kommer det helt plötsligt ingen mens! Knepigt tänkte vi och skulle bara ta ett gravtest för att utesluta graviditet … men SE! DÅ bestämde hon sig för att komma, flicka nummer fyra (eller tre) eller ja, ni fattar. Fyra flickor finns i alla fall i mitt liv. Jag är SÅ tacksam för allt de gett mig och för allt jag gett dem. Den sista knuffade ut mig i att känna att nu var resan klar. Resan och drömmen om att skapa en stor och lycklig familj. Nu var det klart. Mission completed. Det var dags att ta hand om och njuta av min kropp, bara för min skull. Det var dags att återigen spräcka hål på den trygga bubblan och ge mig ut på resa. Denna gång ännu tydligare i mig själv. Det blev skilsmässa, flytta till drömstaden, ta tillbaka mitt flicknamn, skala av alla roller och masker … och här sitter jag nu. Nygråten. Hulkgråtit över att pappan nyss hämtat flickorna och de ska på skidsemester. Samtidigt glad över hur vi har det och att de får åka på semester med pappa, farmor och farfar. Tacksamhet. Vördnad över livet och alla fantastiska relationer jag får uppleva. Glad över att få tid att blicka in i mig själv några dygn … och ser fram emot onsdag när de kommer tillbaka …

Livet, livet … så mycket att uppleva och känna i Allt Som Är …

Comments

  1. Vad spännande att följa dig och dina tankar och reflektioner om livet och om dig själv. Att verkligen se sig själv som en egen individ trots barn och familj – det är insiktsfullt, modigt och stort. Många skulle nog må väldigt bra av att inspireras till att vända sig inåt ibland och fundera på sitt nästa steg i livet. Att zooma ut och sen zooma in.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *